”No farms – no food” står det bak på Kaisa Huttunens munkjacka. Kaisa bor i Kiuruvesi och tog över sin hemgård som 20-åring.
Kaisa Huttunen höll ett mellanår från gymnasiet när föräldrarna började tala om generationsväxling. Då fanns det 25 hektar odlad mark och 12 mjölkkor i en båsladugård på gården Aittomäki i Kiuruvesi.
- Föräldrarna började prata om att de vill göra generationsväxling, göra sig av med korna och låta mig ta över åkrarna. Det hade ändå inte varit någon idé att börja syssla med en dyr hobby på 25 hektar med arrendeåkrar. Korna var min grej och jag sa att dom stannar. Och sedan dess har jag producerat mjölk, säger Huttunen med ett leende.
Nu har gården 46 kor i en lösdriftsladugård som stod klar 2014.
Efter generationsväxlingen odlade Huttunen åkrarna på konventionellt sätt i ett par års tid, men snart började hon intressera sig för ekoproduktion.
2005-2006 började vi ställa om åkrarna till ekologisk odling och sen dess har vi odlat dem ekologiskt. Dessutom har vi en ungefär en hektar stor vårdbiotop som sköts med betesgång. Det traditionella landskapet bevaras med skogsbete.
Helheten drunknar i oväsendet?
Som mjölkproducent och jordbrukare säger Huttunen att hon anser att miljö- och klimatdiskussionen ofta fokuserar på en enda sak. Helheten riskerar att drunkna i oväsendet.
- Ofta ligger fokus bara till exempel på koldioxidutsläpp eller någon annan enskild faktor. Den inhemska produktionen bildar en helhet som utgörs av ren mat som produceras etiskt och utan antibiotika, och det här glöms ofta bort, säger Huttunen.
Hon menar att jordbrukarna är mycket intresserade av miljöfrågor och också arbetar på naturens villkor.
Av den orsaken är vi väldigt intresserade av hur det ska gå och hurdana grödor vi ska välja för att klara oss i framtiden, säger Huttunen.
- Till exempel har det nu varit två torra somrar i rad. Vi behöver forskning och produktutveckling kring hurdana grödor som kan växa och hur vi klarar oss i framtiden om somrarna kommer att bli så här. Och å andra sidan kan ju somrarna vara jätteblöta också.
Enligt Huttunen behövs det många proffs och experter som samarbetar för att följa med situationen och reagera på den. Det behövs data som går att jämföra.
- Naturresursinstitutet och övriga har en mycket viktig roll också där, så att vi får jämförbar information om inhemska livsmedel i förhållande till exempelvis utländska. Ett nötkreatur som fötts upp på majs är inte alls samma sak som ett nötkreatur som ätit gräs, funderar Huttunen.
Kvalitet och inte kvantitet
I framtiden ser Huttunen många möjligheter, men också många utmaningar.
- Till exempel i Kina köper folk allt bättre mat och de är intresserade av säker mat. Marknaden är stor, fastän det såklart finns många andra som också vill in på den. Å andra sidan ökar till exempel mjölkproduktionen på Irland lika mycket som Finlands hela årsproduktion. Nog blir man ju orolig för hur det ska sluta, funderar hon.
- I den här tävlingen kan Finland inte klara sig med kvantitet, utan vi måste hitta de kvalitetsmedvetna köparna och kunna sälja produkten.
Också konsumenten har sin plats i pusslet. Baktill på Huttunens munkjacka står det ”No farms – no food”. Om gårdarna inte producerar så tar maten slut. Och omvänt, om konsumenterna inte konsumerar inhemsk mat så tar produktionen slut.
Därför är Huttunens rekommendation entydig: köp inhemskt.
- Finländsk mat känns igen med Svanflaggan. Kolla på mjölkförpackningen, osten, köttförpackningen och äggen att flaggan finns där. Då stöder du inhemsk produktion och maten du köper är säkert finländsk. Svanflaggan går enkelt och snabbt att hitta och du behöver inte studera den finstilta texten.
