Tänk om säkerhetsmyndigheterna skulle ta vara på bybornas kompetens och lokalkännedom? Social gemenskap skulle vara en viktig resurs i verksamheten.
– Brandmästaren i Kesälahti kommun Rauno Suomalainen kläckte idén när spåren efter sommarstormar röjdes år 2011 och han lyssnade till kommuninvånarnas åsikter, berättar säkerhetssamordnare Eeva Kröger vid Landsbygdens Bildningsförbund.
Snart ordnades i Norra Karelen de första grundkurserna för frivilliga bybor. Vid kurserna gick man igenom bl.a. sådant som har med arbetarskydd och myndighetssamarbete att göra.
– Det första pilotprojektet ordnades i samarbete med kommunerna Kesälahti, Valtimo och Kontiolahti, och från och med 2015 har verksamheten organiserats inom ramen för projektet Turvaa maaseudulle, säger Kröger.
Nu finns det redan 53 räddningsgrupper i landskapet. I dem medverkar ungefär 500 utbildade personer.
Frivilligarbete stärker den
gemensammaa säkerheten
Inledningsvis var det många som undrade om inrättandet av grupper kan leda till att räddningsväsendet körs ner. Attityderna förändrades dock snart när man märkte att det inte går ut över någon att grupperna finns, tvärtom: samarbetet är till ömsesidig fördel.
– Räddningsverket sköter den lagstadgade verksamheten på samma sätt som hittills, understryker Eeva Kröger.
Lyckligtvis har räddningsgrupperna inte behövt rycka ut så värst många gånger. Den effektiva kommunikationskanal som byggts upp för grupperna har ändå hunnit vara till stor nytta.
– Med en enda knapptryckning får vi ut ett textmeddelande till alla i gruppen. Det här är till hjälp i exceptionella situationer, som när strömmen har gått eller användningen av dricksvatten måste begränsas. De som hör till gruppen kan gå runt i grannskapet för att kontrollera att alla vet hur det ligger till.
Dubbelriktad kommunikation
– Den lokala gruppen kan till exempel förse myndigheterna med aktuell information om de lokala väderförhållandena och frigöra myndighetsresurser för annat, säger Kröger.
Räddningsverket har dessutom satt ihop en lista över utrustning som finns i byarna.
– Ibland kan det vara snabbare och vettigare att använda gruppmedlemmarnas egen utrustning – traktorer, skogsarbetsmaskiner eller motorsågar. För det här betalas förstås ersättning till ägaren. De som ingår i räddningsgruppen är också i anställningsförhållande medan de utför ett uppdrag på myndigheternas begäran, och de omfattas då av en försäkring.
Sammanhållning och levande byaverksamhet
Det är inte fråga bara om säkerhet. Verksamheten handlar också om frivillig grannhjälp och möten mellan människor.
– I byarna har det uppstått social gemenskap av ett nytt slag, och med i verksamheten har vi nu också sådana som inte har tilltalats av mer traditionell byaverksamhet. Precis alla är intresserade av säkerheten.
Kröger berättar att det ändå har hänt att det varit svårt att få kurserna fullsatta.
– Särskilt folk i arbetsför ålder tycks vara väldigt upptagna. Det är ändå bra att komma ihåg att det som man lär sig under kurserna är till nytta också i tillvaron i övrigt. Kunskaper i till exempel första hjälpen kan bokstavligen vara en fråga om liv och död.
Redan nu står det klart att verksamheten kommer att fortgå när projektfinansieringen upphör. Räddningsverket i Norra Karelen har nämligen utvecklat en ny produkt och verksamheten fortsätter som en del av räddningsverkets verksamhet. Räddningsverket upplåter sina lokaler och sin utrustning för kurser, de anställda fungerar som utbildare.
– Också upplevelsen av säkerhet är viktig – och vetskapen om att det finns en grupp i den egna byn bidrar till den upplevelsen, framhåller Kröger.
Projektet Turvaa maaseudulle administreras av räddningsverket i Norra Karelen. För den praktiska samordningen står Landsbygdens Bildningsförbund. Ersättningarna för den utbildning som byaföreningarna och medlemmarna i räddningsgrupperna får kanaliseras via Pohjois-Karjalan pelastusalan liitto.
